When this term began me and my peers were to preach for each other and what follows is the sermon I wrote and which has inspired me a lot because it was very appreciated by those who heard it. It is in Swedish so if you can’t read it, know that it is about the feeling of day arriving after a long night, i.e. the experience of regaining one’s sight after being blind.
Predikan till Johannes 9:1-12, 35-41
Där Jesus kom gående fick Han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade Honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade Han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. Hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare sade: ”Är det inte han som satt och tiggde?” Några sade: ”Jo, det är han”, och andra: ”Nej, men han är lik honom.” Själv sade han: ”Det är jag.” Då frågade de: ”Hur öppnades dina ögon?” Han svarade: ”Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och sedan kunde jag se.” De frågade honom: ”Var är han?” Han svarade: ”Jag vet inte.”
… Efter mycket om och men, då fariséerna pressar både mannen och hans föräldrar till att på något sätt förneka undret, väljer de det ultimata straffet som de själva kan utföra: de utesluter mannen, och kanske också hans föräldrar, från synagogan.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när Han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?” Han svarade: ”Vem är Han, Herre? Jag vill tro på honom.” Jesus sade: ”Du har sett Honom. Det är Han som talar med dig.” Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för Honom. Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med Honom hörde detta och sade till Honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”
Inledning
Tänk dig att du är ute sen natt – tidig morgon. Det är sensommar, som nu, med mörka nätter, och du känner daggen i gräset under dina bara fötter… Men mörkret tränger sig på omkring dig. Träden, som du bara kan urskilja i dunklet, även när dina ögon vant sig, hotar att ramla över dig och den mörka skogen liksom drar dig in i sin avgrund. Det är kallt. Du nästan huttrar. Det kylnar till framåt småtimmarna och blir tillslut nästan outhärdligt kallt. Dina bara fötter blir stelfrusna och du börjar hacka tänder.
Men så börjar du urskilja träden ur mörkret. Ett svagt ljus på himlen får dimman på ängen att skimra. Just över trädtopparna syns en ljus rand. Plötsligt skjuter en stråle igenom bladverken och inte så sakta stiger solen, rund och ljust orange. Den ger värme och trygghet. Platsen där du står är delvis i solsken, men en gren skymmer själva solen från din syn. Snart reser sig solen ännu högre och du blir nästan bländad av dess sken. Det är en ny dag. Daggen torkar upp, rädslan är som bortblåst, värmen stiger – in i dina näsborrar, mellan varje hårstrå, i varje ven och artär i din kropp. Ni ÄR här och nu, du och solen, öga mot öga.
Jag tänker att så måste det ha varit för den här mannen som Johannes berättar om. När han plötsligt kunde se – från at ha levt i mörker, i utanförskap, i kyla, i hela sitt liv. Vi vet inte vad han hette, men vi vet att han blev ett levande bevis på att efter natt kommer dag – efter kyla värme.
Guds verk
För Jesus är som den uppåtstigande solen. Han sträcker sig mot oss, söker oss – så som han sökte den blinde mannen. Inte för att vi ropat efter Honom, det kanske vi har gjort men det är inte därför Han kommer. Varsamt berör Han oss, ingjuter i oss lite av sig själv. Då kan vi känna Hans kraft, en kraft som är lika mycket starkare än solen som solen är jämfört med en energilampa.
Detta är Guds verk på riktigt, det Jesus gör. Lärjungarna frågar vad för slags synd eller straff som hörde ihop med mannens blindhet. Gud låter väl inte en imperfekt människa skapas utan anledning? Här finns det mycket plats att trassla in sig i dogmatiska garnnystan. Var det ett straff, vems iså fall? Var det för att varna för synden? Nej, Jesus avbryter, klipper trådarna som vi teologer så gärna skulle vilja följa in absurdum. Det är rätt och slätt för Guds ära detta har hänt. Denna man har fått lida hela sitt liv för att Gud ska bli ärad. Guds helande är viktigt här, inte mannens blindhet.
Men, säger vi, är inte det lite elakt?
Vad är det för Gud som skapar sådant lidande och låter det fortgå under så många år?
För Gud vill väl det goda, friska, rätta, det normala och välskapta?
Kunde inte Gud ha lite medlidande med mannen och låta honom slippa en barndom av instängdhet, en ungdom av utanförskap, ett vuxet liv som försvarslös tiggare?
Om mannens blindhet inte berodde på någon synd var den väl onödig… eller var den det?
Privilegium
Visst kunde Gud ha tagit bort mannens blindhet redan när han var ett spädbarn, eller rent av aldrig låtit den uppstå. Men då hade Han berövat mannen upplevelsen av soluppgång i livet, den där obeskrivliga känslan när ens blick klarnar, då luften blir varmare och allt det farliga som får sin näring av mörkret inte når en längre. Jesus hade då inte haft någon anledning att stanna upp framför honom, röra vid honom, prata med honom. Kanske hade han aldrig fått träffa Jesus överhuvudtaget.
Vi kan inte veta vad som skulle kunna ha varit i stället. För vi kan inte förstå allt – det är Guds privilegium. Vi kan bara lita på att Jesus är den han utger sig för att vara – Guds son – den sol som stiger upp när det är som kallast och mörkast, som söker sig in till oss i varje vrå. När den solen stiger, blir allt det andra värt mödan – natten blir nästan som en vän, som gör dagen så mycket bättre. Skulle du inte bra gärna vilja träffa Jesus? Vara utvald att få Hans uppmärksamhet, få bli rörd berörd, bli helad, få bli en lärjunge med ett faktiskt möte att vittna om?
Men en sådan upplevelse, en omvändelse, ett helande, kräver att det har varit sämre. Ju längre ner vi är, ju närmare botten i vårt liv, ju kallare och mörkare natten är, desto mer kan vi uppskatta när det ljusnar i livet. Så var det för den här mannen. Därför talar vi fortfarande om honom, hela 2000 år senare. Hans vittnesbörd har levt kvar och hjälpt många fattiga syndare. Det är en ära åt Gud utan like. Vem av er skulle klaga på det?
De klagande
Men de fanns de som faktiskt klagade. De klagade för jämnan på Jesus. De tyckte Han gjorde allt fel. De var de som levde i mörkret, som älskade mörkret, de som blir sura när morgonen kommer och drar fram allting i ljuset. I mörker syns inte dammet, smutsen. Men så fort solen pekar på dem, yr de upp och blänker och luktar. Därför är det säkrare att vara i mörkret, att leva i en evig natt, att låtsats att allt är bra fast man egentligen inte ser något, inte lever på riktigt.
De ställer en retorisk fråga, den känns lite halvsarkastisk, ”Är kanske vi också blinda?”. För de vill inte kännas vid det mörker de lever i. De vet att det är dag som är det normala – ljus, värme, öppenhet – men de vill ha den dolda kontrollen som mörkret ger. De finner tryggheten där, fast de vet bättre. De försöker dölja solen för människorna, fast de vet bättre. De värderar sitt dunkla mörkerseende mer än ljuset och det blir deras fall. De dömer sig själva till kontaklöshet: de får inte kontakt med Jesus.
Avslutning
Om vi istället för att vara ute i kylan och mörkret denna natt hade legat i vår varma sköna säng, kanske bredvid någon vi älskar, trött sovande efter alla våra strapatser, skulle vi också störas av solens strålar, så som fariséerna stördes av Jesus. Vi skulle vilja skärma av ljuset, snooza solen som en väckarklocka, slippa bli störda, slippa gå upp. Vi skulle vända oss om i sängen, lägga kudden över ansiktet och jämra oss.
Jag läste häromdagen ett citat i min almenacka ”Vad gott kan komma av en dag som börjar med att man måste stiga upp?”, men jag säger er: Allt gott kommer av att vi stiger upp ur vår dvala och mottar Jesus, lämnar mörkret bakom oss genom tron, och får evigt liv i en evigt ljus, varm och skön dag.